Jag har de senaste två åren spenderat delar av min vinter med att segla i Karibien. Jag har för det mesta utgått från ön Martinique och seglat söderut längs bältet med “The Windward Islands” och vilken upplevelse det är! Trots att jag var där och seglade vintern 18/19 kunde jag inte vänta att åka tillbaka vintern 19/20, seglingen i Karibien är något som jag anser att man inte kan få nog av. En härlig sak med Västindien och framför allt Windward Islands är dels seglingen. Jag är en person som älskar segling och gärna lite fartfylld segling och det är något jag definitivt fann i Karibien. Med den stadiga passadvinden fick vi härlig segling varje dag och vid överfarterna mellan öarna var det riktigt härligt att leka och surfa i vågorna. 

Utöver seglingen så tycker jag att miljön och naturen i Västindien är näst intill oslagbar. Då jag har seglat har vi inlett vid de vulkaniska öarna St Lucia och St Vincent. Här är naturen otroligt grön och frodig. Det slår andan ur en att lägga fast båten på en boj mellan de ikoniska Piton-bergen på St Lucias södra del. Att ligga där och titta upp på de två höga topparna klädda i grön frodig växtlighet och i nästa stund hoppa i vattnet för att se hur klippan fortsätter lika brant ner i djupet. Längs klippväggen under vattnet är det precis lika levande som ovan ytan. Fiskar i alla dess färger simmar runt bland sjögräs och koraller. 

Söderut på ön St Vincent är miljön precis lika frodig, vi hittar en liten avskild vik omgiven av klippor klädda i hängväxter med grottor som man kan utforska simmandes eller med vår lilla jolle. Det som fascinerade mig här var den svarta sanden. När jag tänkte mig Karibien gick tankarna direkt till vita sandstränder men jag fick lära mig att sanden på St Vincent är svart på grund av att den är just vulkanisk. Detta gjorde att vattnet blev extra varmt inne i vikarna och sanden glittrade nästan i solljuset. 

När vi fortsatt söderut på vår seglats ändrades naturen; öarna blev lägre och vi började mötas av kritvita stränder och det klaraste vattnet jag någonsin sett. En plats jag kommer ihåg speciellt är Tobago Cays och Horseshoe reef. Inseglingen är lite spännande mellan reven men väl inne tycker jag att man verkligen funnit paradiset. Innanför det skyddade revet och mellan 4 små paradisöar ligger båten säkert förtöjd och det dröjde inte länge innan vi såg vår första havssköldpadda som simmade förbi båten i lugn takt. När simfenor och cyklop tagits fram kan man inte vänta på att få hoppa i vattnet och bevittna spektaklet. Vid revet stötte vi på revhajar och fiskar i regnbågens alla färger, vid båten syns havssköldpaddorna och rockor både under och över ytan. 

Förutom simturer i det fantastiska vattnet utforskade vi även öarna runt vår idylliska ankringsplats. Under en kort promenad upp på en av topparna ser vi leguaner och landsköldpaddor och väl på toppen tar utsikten andan ur en. Brisen svalkar lite lätt och vyn nedanför skulle kunna kommit direkt ur ett vykort. Vattnet växlar i nyanser av djupt blå, turkos och grönt och stränderna lyser vita. På kvällen tog vi jollen in till en av de lite större stränderna där lokalbefolkningen grillade nyfångade humrar som vi avnjöt vid bord under belysning i träden med fötterna i sanden. 

De bästa semestrarna jag haft är mina två seglatser i Västindien och jag tvekar inte på att det kommer bli fler resor dit.